ammi's

Är det något jag lärt mig de senaste veckorna är det att inte hela tiden tro gott om alla i ens omgivning. Mordet som skedde i Jönköping kändes så sjukt overkligt för jag kunde inte ens föreställa mig en människa mörda någon. Visst, det är något man hör om på nyheterna, det är man van vid, men när det händer så nära inpå så blir det så sjukt mycket mer påtagligt och overkligt. Det händer bara inte. Det finns inte i ens värld att någon här skulle mörda eller bli mördad.

 

Har också nyligen fått ett avslut på en lång självdesktruktiv relation. Detta i kombination med mordet har verkligen fått mig att vakna upp ur någon jävla naiv bubbla jag gått i. Jag vill alltid tro det bästa om folk. Speciellt när jag väl bryr mig om en människa kan jag nästan tillåta allting. Jag blir blind för att jag tycker om den personen. Man hör vad de säger till en, litar på vad de säger till hundra procent och ser inte att de egentligen behandlar en så sjukt dåligt. Så dåligt att man egentligen gråter mer än vad man glädjs över den personen. Jag insåg inte att man fullkomligt plågar sig själv inifrån och ut. Man säger till sig själv att det är ju de bra stunderna som räknas. Tänk inte negativt. Se det positiva istället.. men det finns verkligen ingenting positivt med dessa självförgörande relationer. Det måste vara en av de lurigaste situationerna man kan hamna i eftersom man lurar sig själv att allt är bra, man vill så gärna att allt ska vara bra. Man blir beroende av de få bra stunderna, trots att allt det dåliga knäcker en långsamt. All skit man får ta mellan de bra stunderna är psykisk indirekt misshandel. Att det ska ta så lång tid att inse det också. Önskar inte ens min värsta fiende att gå igenom dessa långa, självdestruktiva relationerna.. Alla tjejer, och ja, killar också - keep up the good work och värdera er själva högst, alltid.

Förresten, så drömde jag om Alicia i natt. Hon som blev mördad. I drömmen så såg jag henne på stan. Hon verkade fly från något, men jag sökte ögonkontakt med henne och när hon kände igen mig kom hon fram. Vi sa ingenting. Vi bara kramades.. Länge, och hårt. Vi stod där och det var den skönaste kramen jag någonsin "upplevt". Jag rös verkligen i hela kroppen, och det kändes så tydligt i drömmen. Det kändes som att vi inte behövde säga något, trots det som hänt. Kramen sa mer än tusen ord, men jag kan inte sätta fingret på om kramen var ledsam eller glad. Den var sorgsen, men fin på något sätt. Den kändes faktiskt lugnande. Riktigt speciell dröm. Vaknade upp med en mycket märklig känsla. Jag har funderat mycket på drömmen under hela dagen, och sedan slog det mig att Alicia var en ovanligt kramig människa.. Även fast vi inte stod jättenära så kramades hon ALLTID hej och hejdå. Något jag faktiskt glömmer lite med mina vänner. Kommer ta ett tag innan jag släpper denna dröm!


Levererar en glad bild, nu ska jag in till stan och träffa folk och sluta tänka på allt mellan himmel och jord!