C'est la Vie
Idag är första dagen jag kunnat tänka på allt som hänt den senaste veckan, utan att börja lipa som en liten bebis. Så framsteg sker, tro det eller ej. Sen kommer det förmodligen inte vara slut på gråtandet, men däremellan tror jag att man, precis som just nu, kan känna att "Sånt är livet, shit happens", men livet går vidare ändå vare sig man vill eller inte. En dag kommer jag förhoppningsvis se tillbaka på de här veckorna och tänka "vilken tur att det blev som det blev". Precis som när jag idag tänker tillbaka på jobbiga saker jag gått igenom i livet, och glädjs åt att det slutligen blev som det blev, och att jag inte är kvar med den pojkvännen/kompisen/situationen.
Sånt är livet, helt enkelt.
